måndag, november 07, 2005

När européerna blev slavar i Nordafrika.

Det är ett sant vedertaget faktum om Europas exploatering av Afrika som uppsamlingsmarknad för slavar. Ett mindre känt faktum är en del afrikaners egen roll som pådrivare och uppsamlare av slavar till villiga köpare.

Den sentida politiska historieskrivningen har ensidigt fokuserat på den europeiska exploateringen av människor som ägd och tvingad arbetskraft. En sådan beskrivning av historien är dock alldeles för ensidig och förenklad. Man glömmer att slav eller träldom alltid har varit en komponent i krigföringen, och existerat från den tidigaste för-antika krigföringen till vikingarnas och balternas härjningar i respektive hemländer. Krigsfångar har nästan alltid i någon form använts som tvingad arbetskraft, allt från t.e.x karoliner eller tyska soldater i Ryssland efter andra världskriget.

Den moderna historiepolitiska tesen har dock fått de flesta att tänka på ägande komponenten i ordet slav, och då europeiska ägare och ägda afrikaner. Det är förvisso sant men återberättande av historia skall alltid försöka att vara objektiv och beskriva alla skeenden i det historiska flödet utan medvetet utlämna vissa händelser.

Denna politiska färgning av historien har alltid funnits och historiebeskrivningen har genom tiderna mer fungerat som ett verktyg att rättfärdiga aktuella politiska agenda än återgivande av tidigare händelser.

Ett typexempel är att idag allra flesta inte vet nordafrikanska pirater ( kända som Corsairs) kidnappade och förslavade mer än 1 million européer mellan åren 1580 till 1780 i olika raider längs europeiska kuster och som resulterade i avfolkade kuststäder från Sicilien till Cornwall.

Tusentals vita kristna blev tagna i tusental årligen för att arbeta som galärslavar, arbetare och konkubiner ( bihustrur, älskarinnor ) för muslimska överherrar i vad som är idag är Marocko, Tunisien, Algeriet och Libyen.

Byar och städer längs kusterna av Italien, Spanien Portugal och Frankrike var värst drabbade men piraterna tog också människor i Storbritannien, Irland och Island. En källa berättar också om 130 amerikanska sjöman tagna som slavar från kapade fartyg i Atlanten och Medelhavet mellan åren 1785 till 1793.


Inte ens den europeiska civilisationen längst uppe i norr, Island, undgick räderna. Den mest kända räden skedde på Westmannaöarna utanför Islands sydvästkust år 1627 när 3 skeppslaster algeriska pirater döde 34 och rövade bort 242 människor av en total öbefolkning på 500 stycken. Ett fåtal sökte skydd i grottor och lyckades behålla sin frihet. Allt av värde rövades bort och kyrkan brändes ner. Några av de tillfångatagna Vestmannaöborna lyckades man återinlösa senare. Tack vare pastor Ólafur Egilssons bok om sjörövarnas strandhugg finns händelseförloppet detaljerat dokumenterat i skrift. Den muntliga traditionen har dessutom gett liv åt tiotals frodiga folksägner om människoöden i turkarnas land som det kom att kallas.
Den mest kända människoödet är
Guðríður Símonardóttirs, bättre känd som Turk-Gudda, som blev tagen från sitt hem i Stakkagerði på ön Heimaey till slavmarknaden i Algeriet. Från där lyckades hon köpa sig fri och via Tunisien, Italien och Danmark lyckades hon ta sig hem till Island.

Efter återvändandet gifte hon sig med
Hallgrímur Pétursson, en känd isländsk poet som Hallgrímskyrkan i Reykjavík är ärad för.

Ovanstående är som sagt okänd för de flesta. Detta p.g.a av en modern historiskapolitisk agenda att framställa européernas samveten som mer mörk än andra folks. Detta är lika fel som slavtanken i sig oavsett vilket folk som förslavas.

Historia skall inte återberätta slaveriet ensidigt genom att ta upp slaveriet från en plats eller bara från en begränsad period i historien. När historia appliceras i ett bredare och längre sammanhang blir den massiva påverkan av slaveri kraftfull och dess inverkan klar. Historia har blivit opolitisk och därmed vi gör rätta mot alla slaveriets offer utan modern rasmässig etikett !

0 Comments:

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home

Bloggtoppen.se