måndag, november 07, 2005

Varför Turkiet inte är en naturlig framtida EU-medlem.



Europa har som resten av världen varit scen för konflikter och krig under hela dess historia. En av EUs grundidéer är att undvika dessa europeiska inbördeskrig och fungera som garant för demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.

Att ha fred och frihet ligger i alla människors intresse. Vissa nationer, som Turkiet, har dock villkorat införandet av demokratiska principer, införandet av mänskliga rättigheter samt avskaffandet av dödstraff för att ha en dialog med Europa. Man har använt det egna landets förtryck av egna medborgare som utpressnings argument mot EU genom påstå att det ligger på européernas samvete ifall dessa förtryckarinstrument inte avskaffas. Med andra ord, i förhandlingar med EU, påstås att dessa reformer, som ligger i turkarnas eget intresse, inte kommer att införas ifall inte koncessioner med löfte om EU-medlemskap inte ges.

Rätt och slätt så har bondfångeri ( mänskliga rättigheter är bara till namnet införda i Turkiet) och utpressning använts i förhandlingarna med EU och inte gemensamma värderingar har legat som grund för förhandlingar. Detta är inget nytt i internationell politik, d.v.s att ge efter när en stat främjar nationella intressen med framgångsrik utpressningspolitik. Vi kallar det ” Munchen anda” efter de s.k ”förhandlingarna” i Munchen 1938 om sudetfrågan.

Turkiets vilja att bli medlem i Europa är lätt att förstå. Västeuropa har varit en ekonomisk framgångssaga jämfört med det islamska ostmanska och turkiska väldet på 1900-talet. Med EUs regional politik i form av ekonomisk stöd för fattiga regioner i Europa, och Turkiets unga och snabbt ökande befolkning på cirka 70 miljoner, blir Europa ett attraktiv alternativ så som arbetsmarkand och nationell definition. Befolkningstillväxten är explosionsartad med 17,7 miljoner år 1940 och nu projicerat till 77 miljoner år 2010. Ett annat bidragande faktum till den turkiska ambitionen att bli EU medlem är att landet har en stor befolkning levande utanför sina gränser med cirka 3 miljoner levande i Tyskland och stora grupper på Balkan, i Österrike och övriga Västeuropa. Många turkiska landsmän vill återförenas med sina kusiner och sysslingar borta i Europa- utan restriktioner. Ett naturligt mänskligt karaktärsdrag.

Dagens befolkningen inom nuvarande Turkiets gränser är till 99 % muslimsk, ett faktum som inte alltid har varit fallet. Det största bidragande orsaken till denna utveckling är folkmordet på cirka 1-2 miljoner av den äldsta kristna etniciteten i världen, folket armenierna under åren 1915-1917; som då hade haft området som hemland långt innan turkarnas etablering i regionen.

Detta folkmord erkänns inte av dagens Turkiet. De kallar det ”krigshandlingar” och inte ett regelrätt folkmord. Turkiet har också problem att erkänna EU-staten Grekcypriotiska Cypern.

Till trots att turkarna tillhör den islamska kultursfären och att de inte historiskt associerat sig med västerlandet, d.v.s kristenheten och europeiska kulturen, så finns ambitionen från Turkiets politiska elit att bli EU-medlem genom att omdefiniera det geografiska begreppet Europa till att också innefatta Mindre Asien. Paradoxen till denna officiella turkiska elit doktrin är att den turkiska befolkningen har röstat i allt större utsträckning på islamska partier ( idag i regeringsställning) och stött islamsk fundamentalism. Självfallet så har detta faktum använts i medlemsförhandlingarna för att på så sätt föra över ansvaret till européerna och inte turkarna själva, huruvida Turkiet skall bli en demokratisk och fri stat. EU medlemskapet är förutsättningen för en fri stat menar förhandlarna, och i samma mening säger att det blir EUs fel ifall turkarna blir än mer antieuropéer och fjättrar sig själva med fundamentalistiska bojor.

Huruvida Turkiet hör hemma i den Europeiska Unionen ligger i namnet av unionen, d.v.s i definitionen och ordet ”europeiska” och det faktum att Ostmanska riket ( nationella föregångaren till moderna staten Turkiet ) aldrig har varit europeisk i politisk och geografisk mening. Förvisso ligger några få procent of Turkiets totala landmassa i Europa, d.v.s väster om Bosporen. Den geografiska gränsen för Europa kan man sätta godtyckligt där den behagas ifall man inte gör kulturella gränsdragningar. Sådan gränsdragning kan året 1453 vara när en av kristendomens viktigaste städer, Konstantinopel ( dagens Istanbul), föll för de muslimska turkarna eller året 1495 när hela det kristna Bysantinska riket ( det kristna grekiska Östrom) föll. Resultatet blev att hela grekiska världen, östra Medelhavet och Balkan kom under turkisk och islamsk överhöghet. Områdena hamnade kulturellt utanför Europa.

Den islamska expansionen västerut stoppades inte förrän år 1683 utanför Wien av österrikarna. Det Ostmanska riket kom dock att bli kvar på Balkan i drygt 200 år och turkarna äger fortfarande land i den geografiska definitionen Europa, d.v.s väster om Bosboren och söder om Bulgarien.

Området är dock turkiskt och muslimskt, inte europeiskt ur kulturellt avseende. Den turkiska ockupationen av Balkan har dock lämnat spår efter sig på hela Balkan i form av den islamska religionens etablering i området och turkiska minoriteter.

Med modern historiepolitisk korrekthet kallar vi liknande europeisk expansion utanför Europa för kolonisering, politisk och religiöst förtryck. Européerna ses om ett främmande element och just européer i de land de lade under sig. Detta är sant och till viss del korrekt beskrivningen, men i fallet med den turkiska expansionen i Europa, så har den blivit europeisk och ett naturligt element av den europeiska civilisationen enligt det moderna synsättet. En kultur som de alltid bestridit och expanderat på bekostnad av. Kolonisering, politisk och religiös förtryck passar inte som beskrivning av denna expansion, men den motsvarande europeiska i andra områden i världen, passar utmärkt enligt den historiepolitiska korrektheten. Detta synsätt passar som handen i handsken för de turkiska förhandlarna.

Så vad är då Europa ? Gränsen mellan Europa och Asien drogs redan 220 f.Kr när Eratosthenes skrev på kartan ” Europa” väster om Bosporen och ” Asien” öster om.

På 1800-talet var geografer och historiker mycket klara beträffande frågan. De delande Ostmanska Imperiet delades definitionsmässigt Turkiet i Europa ( de ockuperade Balkanområdena) och Mindre Asien ( dagens turkiska landområden ). Det som idag återstår av det turkiska landområdet i Europa är det lilla landområdet som flankerar Istanbul. Att påstå att detta gör Turkiet europeiskt nation i geografisk definition ( inte ens den mest hänförda vänster internationalist kan påstå att Turkiet är europeisk i kulturellt hänseende ) är förvrängning av fakta och befängd dikt. Är Spanien en afrikansk nation därför att de har enklaver på den nordafrikanska kusten ? Ifall Gibraltar tillhörde Marocko skulle EU sagt ja till den marockanska EU-ansökan ? ( Ja, för de som inte visste, Marocko i Nordafrika har ansökt om medlemskap).

Förvisso skulle Turkiet-förespråkarna kunna säga att Turkiet inte behöver vara den enda geografiskt icke europeiska medlemmen av EU och att Marocko och Armenien skulle vara perfekta kandidatländer. Men ifall Marocko, varför inte Algeriet ? Om Armenien, varför inte Azerbajdzjan ?

Med detta resonemang så skulle EUs definition av Europeiska länder komma på mycket djupt vatten. Till och med förespråkare av Turkiets medlemskap erkänner problematiken att inför ” historiens domstol” behöva pröva varför Marocko inte är ett europeiskt land, men Turkiet är.

Sanningen är att geografi blir missbrukat av människor med politiska agenda. Det är ej heller ett giltigt argument att EU borde ge Turkiet tillträde därför att amerikanerna vill det, eller därför att Turkiet är viktig allierad till israelerna.
Det ursprungliga amerikanska argumentet för Turkiskt medlemskap i NATO har kollapsad i och med Sovjetunionens fall. Hursomhelst så är EU inte NATO, oavsett hur nära de båda organisationerna kommer att bli. Både NATO och EU har ändrats till oigenkännlighet sedan Turkiet första gången ansökte om associerat medlemskap på den gemensamma europeiska marknaden. Amerikanska analytiker av den eurofobiska skolan gör ingen hemlighet av att de gärna ser att Europeiska Unionen distraherad från sin globala agenda
( d.v.s skapandet av en motvikt till den amerikanska dikteringen av världspolitiken) av problemen skapade när absorberingen av ett nytt medlemsland med en befolkning som Tyskland sker.

Det har blivit mode att avvisa dem som är emot turkisk medlemskap att vilja behålla Europa som exklusiv ”kristen klubb”. Detta påstående vulgariserar tretton hundra år av komplex interaktion mellan Europa och Islam. I vilket fall som helst lever mellan tolv tretton miljoner ( officiella siffror) muslimer i nuvarande 25 medlemsländer. Därutöver bor cirka sju miljoner i Balkanstaterna. Med nuvarande utveckling av EUs utvidgning kan man inom överskådlig framtid förvänta sig att EU kommer att få ytterligare tre medlemmar med muslimsk majoritet d.v.s Albanien, Kosovo och resten av Bosnien Hercegovina. Det är alltså nonsens att påstå att det är enbart p.g.a turkiska befolknings religion som det finns ett motstånd i Europa till deras EU-medlemskap. Motståndet bottnar i långt viktigare grunder än så, nämligen i historiska erfarenheter och mentaliteter som konstituerar Europas nationer.

Att släppa in Turkiet i unionen kommer att kräva politisk energi som bättre skulle behövas i föreningen av Europas katolsk/protestantiska (-Västromerska) tradition med den ortodoxkristna (-Östromerska) i Öst och Sydösteuropa. Sviterna efter Romarrikets och kristna kyrkans delning är fortfarande tydligen i form av Västeuropeisk och Östereuropeisk tradition. Den hittills varande politiska policyn har varit att i EU förena och släppa in de katolska och protestantiska staterna i Väst- och Centraleuropa som första steg grundades av den enkla anledningen att länderna har gemensamma historiska och kulturella traditioner ursprungen från katolicismen i Västromerska riket. Grundpelaren för den moderna rättstaten och demokratin utvecklades också i detta område. Samarbetat skall åtminstone i teorin fungera med mindre friktion genom gemensamma historiska ansatser är det tänkt.

En annan variant som förespråkarna för turkiskt medlemskap använder är att Europa behöver ”balansera” Europas åldrande befolkning och sjunkande födelsetal med mass-import av Turkiets dynamiska unga befolkning som arbetskraft. Problemet med europeiska befolkningens fortbestånd skall alltså lösas, inte med födelsetal, utan med import människor utifrån, d.v.s i direkt motsats till alla moderna vedertagna teorier om genens drivkraft för det egna fortbeståndet och överlevnad. Naturen skall ställas över ända med en regelrätt självutplåningspolitik !

Denna omvända darwinism har sitt ursprung i den vänsterradikalismen som uppkom som ren reaktion på socialdarwinismens fasansfulla rasism och folkmord. Dessa fantastiska tankesmedjor som skapar dessa fantastiska moderna teorier om nyckeln till västvärldens framtid finns på båda sidor om Atlanten. Ursprunget finns dock i USA, i invandrarlandet USA. Där teorin säger att landet kommer lösa sitt åldersproblem bland befolkningen på traditionellt sätt, genom immigranter från de kristna Mexico och Latinamerika. Vidare påstås det att för att uppnå samma ”succépolicy” behöver EU släppa in 1.5 miljoner immigranter per år i unionen, i en takt som skulle innebära att år 2050 kommer 25 % av EUs befolkning vara födda utanför unionen.

Detta är självfallet politiskt dikt baserad på naivitet eftersom befolkningstalen i världen pekar på utplanande befolkningstillväxt och en sjunkande befolkningstal runt år 2050. Så denna föreslagna massiva socialdemografiska omstörtning skulle bara ”lösa” åldersproblemet för en generation !

Man måste fråga sig varför denna diskussion om EUs utvidgning har satt det asiatiska muslimska Turkiet i förrummet istället för europeiska nationer med ortodox kristen tradition ? Svaret är en dålig, hafsig och sentimental analys av Europa i världen. Vissa politiska partier är rädda för att förlora röster och politiskt stöd från muslimer i den europeiska valmanskåren. En annan botten i denna dåliga analys är ett europeiskt självbedrägeri beträffande historian om Europas interaktion med islam. Idag kräver den politiska korrektheten att européer officiellt ber om ursäkt för korstågen och totalt ignorerar det faktum att det kristna Bysantinska riket hade varit under muslimskt tryck i över trehundra år och att korstågen var en indirekt reaktion på islams expansion i det kristna området i östra Medelhavet och både på den italienska och iberiska halvön. Det behövs två för att det kivas brukar det heta men tydligen gäller det inte fallet kristendom kontra islam. Européerna skall ta på sig någon form om kollektivt ansvar för denna beklagliga historiska konflikt mellan kristendom och islam.

Detta har varit en ganska lång utläggning varför Turkiet inte hör hemma i EU. Egentligen så skulle det bara behövas ett simpelt NEJ från medborgarna utan den politiska korrekthens fraktion i Europa måste gå in och korrigera och berätta vad medborgarna skall tycka. Detta NEJ har redan blivit sagt av medborgarna genom folkomröstningarna i Frankrike och Holland om den nya konstitutionen, en förutsättning för att göra EU praktiskt hanterbart med ytterligare medlemsländer. ( Det räcker med att ett land säger nej så faller utvidgning enligt nuvarande konstitution). Europa medborgarna har uttryck folkviljan i dessa folkomröstningar och sin skepsis över ytterligare utvidgning av unionen med prospektet av obegränsad arbetskraftsinvandring och ytterligare icke europeisk påverkan. Folk vill behålla välfärdssystemet utan ytterligare miljontals fattiga potentiella bosättare. Med ett turkiskt medlemskap så skulle EU gränsa till Irak och ha en mycket svårbevakad gräns mot Georgien, Armenien, Iran och Syrien. En mycket lång gräns med många områden som går att korsa utan bevakningen. Ett turiskiskt medlemskap skulle underlätta mycket för invandrare från Asien att kunna ta sig in över gränsen. Vi alla vet vad det betyder i länder som Sverige. Kommer man hit illegalt så stannar man, allt enligt amnestilagarna ! Men av någon förunderlig anledning accepteras inte vissa folkviljor utan först ett försök av ”politiskt skolning” från en viss fraktion av den politiska eliten. Demokratin skall accepteras, dvs, medborgarnas vilja, oavsett vad man har för åsikt. Idag har den politiska korrektheten svårt att acceptera detta.

Slutsatsen av ovanstående är utan tvekan att ett turkiskt medlemskap är dåligt för Europa. Samarbetet med ytterligare en kulturell fraktion, denna gång, icke europeisk i EU bådar inte gott för ett redan problematiskt samarbete. Det skulle också vara dåligt för den islamska världen som verkligen skulle behöva ett exempel på en fungerande demokrati. Det är dessutom alldeles fel att sända signalen till den arabiska världen att Turkiets ”belöning” för sina egna demokratiska reformer är att definieras som ”europeisk”. Den arabiska och islamiska världens kultur är stolt och fullständigt kapabel att utveckla sitt eget framgångsrika samhälle och utan på bekostnad av det europeiska.

Svaret är de båda kulturernas parallella utveckling där båda stående på jämställd fot kan samarbeta utan hävdelsebehov över den andra. Européerna menar att den enda framgångs receptet för Mellersta Östern är den europeiska och motpartens övertrissning blir islamsk fundamentalism !

Var därför ärlig och våga därför säga nej till Turkiskt medlemskap i EU, utan att i tysthet acceptera, bli stämplad som fredens och samarbetets fiende nummer ett. Vägra att låta bli tillsagd vad DU skall tycka ! Våga säga att EU skall fungera för européerna och inte vara ett villkor för demokrati i Mellersta Östern. EU är inte verktyg för icke européers expansion i Europa. Demokratiska världen måste komma från medborgarnas egen vilja och inte påtvingas. Ett gott exempel av detta är dagens Irak. Turkiet har använt de demokratiska idealen och införandet av mänskliga rättigheterna i förhandlingsspelet med EU. Med andra ord, dessa värderingar som borde komma som ett utslag från gemensam historia och kultur, har blivit förhandlingsbrickor som Turkiet använder.

Detta i sig besvarar frågan ifall Turkiet bör vara medlem i EU eller inte.

Gå med i uppropet mot turkiskt medlepmskap i EU !

3 Comments:

At 14/2/06 11:01 em, Anonymous Anonym said...

Jeg er personligt varm tilhænger af EU, og er også tilhænger af at der kommer muslimske lande med i EU (gerne med Bosnien som det første land om 10 – 15 år).

MEN Tyrkiet bør ikke komme med i EU da det ganske enkelt ikke er bæredygtigt.

Det er således skuffende at vi hidtil har deponeret vores sunde fornuft i skåltaler for Tyrkiets optagelse alene fordi vi alle er ivrige efter at være synlig modvægt til højrefløjens islamforskrækkede budskaber.

Støtten til tyrkisk medlemskab har desværre skadet EU-projektets troværdighed og resulteret i et klart nej til forfatningstraktaten i såvel Holland som Frankrig.

For hvordan kan ledende politikerne fortsat slutte op om Tyrkisk medlemskab når befolkninger i Europa er så massivt imod?

Næsten 80 % af borgerne i lande som Tyskland, Frankrig og Østrig siger nej til Tyrkiet i EU og samlet set er det kun 35 % af befolkningerne i EU, der kan forestille sig at Tyrkiet en dag bør blive medlem. Denne modstand går sågar på tværs af såvel parti- og landegrænser i EU.

Så spørgsmålet er derfor: Hvor bliver modet og den sunde dømmekraft af hos regeringslederne i EU? Hvad siger det om os og om EU hvis politikerne nu trodser EU-borgernes ønske og tromler videre i optagelsesforhandlingerne med Tyrkiet?

Vi taler altså om et land, der under optagelsesforhandlinger med EU har ca. 40.000 besættelsesstyrker i et andet EU-land.

Vi taler om et land, der kategorisk afviser at anerkende et af de andre EU-lande.

Vi taler om et land, der stadig officielt benægter folkedrabet på over 1 million kristne armeniere – en handling, der i øvrigt inspirerede Hitler til at gå samme vej mod jøderne få år efter. (jf. bl.a. forskernes udlægning: http://folkedrab.dk/folkedrabene/armenien/overblik/ ).

Vi taler om et land, der grundlæggende skal gennemgå en økonomisk, social og kulturel revolution uden historisk sidestykke for at kunne indgå i EU på lige fod med de ringest stillede medlemslande.

Vi taler om et land der vil kunne sluge hen imod en fjerdedel af EUs samlede budget. (jf. kommissionsrapporten).

Vi taler om et land der ikke er Europæisk. (hverken hvad angår geografi, kultur eller historie)

Vi taler om et land der allerede i dag har flere indbyggere end Grækenland, Sverige, Danmark, Finland, Estland, Letland, Litauen, Slovenien, Østrig, Slovakiet, Cypern, Irland og Belgien TILSAMMEN.

Vi taler om et land hvor seneste meningsmåling viser at "23 procent af tyrkerne anser det for »meget sandsynligt«, at de selv ville søge arbejde eller bosætte sig i EU, hvis Tyrkiet var medlem i dag. Yderligere 21 procent siger at det er sandsynligt". (Kilde: Ugebrevet A4).

Vi taler om et land der grænser op til politisk ustabile lande som Syrien, Iran og Irak

Vi taler om et land, der allerede i dag har leveret mere end 4 millioner indvandrere til EU-landene. Borgere, der desværre udgør historien om et folk, der kun i ringe grad er integreret i deres respektive samfund. En tysk undersøgelse viser således at selv 3. generations tyrkere føler sig mere knyttet til Tyrkiet end 1. generation.

Vi taler om en befolkningsgruppe, der har isoleret sig i deres respektive samfund i EUropa.

Den famøse, men også meget slidte, rapport fra Ishøj Kommune, viste at intet mindre end 91 procent af alle ægteskaber, som tyrkiske efterkommere i kommunen har indgået, er familiesammenføringer med en person fra Tyrkiet.

Sammenholder vi det undersøgelsen fra CATINÉT Research (juni 2002), der viste at hele 44 % af tyrkerne mener at det er en god ide med rene muslimske skoler i Danmark (14% svarede hverken/eller og 29% sagde at det er en dårlig ide) forekommer det mildest talt urealistisk at forestille sig en bæredygtig indvandring fra Tyrkiet.

Vi taler om en befolkningsgruppe der har meget ringe tilknytning til uddannelse og arbejdsmarked. Overvældende 50 % af alle tyrkere og efterkommere i Danmark har således ikke afsluttet, og er ikke er i gang med, en studie- eller erhvervskompetencegivende uddannelse (kilde: Undervisningsministeriet, 2003).


Osv, osv...

Tyrkiet bør ALDRIG blive medlem af EU. Landet skal, sammen med Rusland, tilbydes et partnerskab MEN alddrig fuldt medlemskab da det ganske enkelt ikke er bæredygtigt.

 
At 19/2/06 10:37 em, Blogger Moderatorn said...

Till: Anonymous

Tack för ditt inlägg. Vi gör bäst i att bl.a att skriva på protestlistan mot turkiskt EU-medlemskap. Se länken

http://www.voiceforeurope.org

 
At 9/3/10 8:55 em, Anonymous Anonym said...

turkana kommer knulla er om dom blir med i eu=) så vänd inte baken till en turk..hehehe

 

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home

Bloggtoppen.se